Den hemliga väskan. Av Julia

KAPITEL ETT

På stationen stod en väska. Den såg ut att vara rätt så gammal. Kanske sådär femtio år på ett ungefär. Plötsligt kom det någon och tog den. En lång och smal man med en lång och mörk rock. Han gick med långa snabba steg ut från stationen och satte sig i en stor svart bil. Den körde i väg med rasande fart.

Kommissarie Herman Brant satt på sitt kontor med en massa, massa papper. Alla de skulle kontrolleras och skrivas på. Han suckade. Att de aldrig kan ta slut, tänkte han. Mitt uppe i tanken ringde telefonen. Han ryckte till, rafsade bort några papper och hittade telefonen.

”Kommissarie Brant”, sa han med sin mest alvarliga röst.

”Jag har blivigt rånad”, skrek en gäll kvinnoröst i telefonen.

Och vad har rånaren tagit?” frågade Kommissarien.

”Nästan allt i min guldbutik” sa rösten. Då blev Kommissarien intresserad. Ett riktigt fall! Han frågade om adress och la sedan på luren. Han tog på sig sin polisrock och gick ut till receptionen där hans receptionist, Sally, satt.

”Nu Sally, nu ska jag ut på äventyr” sa han och gick.

KAPITEL TVÅ

Kommissarien gick ut på gatan, tog på sin rock och började gå i riktning mot Lönngatan 23. Men just när han stod i korsningen Lönngatan, Fjärilsvägen kom en bil mycket snabbt körande. Kommissarien stannade bilen för så snabbt fick man inte köra här.

”Jaha, hur var det här”, frågade Kommissarien föraren till bilen. Han såg att föraren såg nervös ut och svettades. Han hade långt svart hår upp satt i en hästsvans och nästan svarta ögon. En liten svart mustasch hade han också. ”Jo det var väl bra”, sa mannen i bilen. ”Och kan jag få be om att herrn visar sitt körkort”, sa Kommissarien. Mannen letade i sin väska och hittade tillslut kortet. Kommissarien synade kortet. Inte särskilt likt, men körkortet var 15 år gamalt så han sa ingenting. ”Kör vidare du, men inte så snabbt”, sa Kommissarien och vinkade i väg bilen. Kommissarien fortsatte mot Lönngatan, men nu i lite snabbare takt. När han kom fram till Guldaffären fick han stå en stund för att få tillbaka den norrmala andningen. Han hade inte särskilt bra kondis och hade flera gånger tänkt börja träna, men det blev aldrig av. När han öppnade dörren till guldaffären plingade en liten klocka. Det var en fasansfull syn han fick se. Möbler låg slängda överallt och nästan allt guld var borta. Kommissarien gick ner för en liten trappa och fann en liten sönderslagen disk. ”Hallå”, ropade han. Plötsligt hörde han några snyftningar bakom sig. Han vände sig om. Där på en liten fin stol satt en lite nätt kvinna med en näsduk i handen. Kommissarien fick lust att bara springa fram och krama henne, men tänkte att det kanske skulle vara lite märkligt. ”Åh, kommissarien. Äntligen”, sa kvinna och log svagt. ”Kan du berätta lite noggrannare om händelsen?”, sa kommissarien. ”Jag heter Siw och jag har jobbat här i snart 30 år. Det har aldrig hänt förr” sa Siw med lite stadigare röst. ”I morse när jag kom för att öppna affären stod en man med en gammal portfölj här utanför. Han sa att han ville titta på ett halsband” sa Siw. ”Ehh, ja till sin fru förstås” sa Siw igen och log lite nervöst. ”Fortsätt nu” sa kommissarien som såg ut att ha börjat svettas. ”Ja visst. Jo, jag släppte in honom och han ställde sig vid halsbanden med ryggen mot mig. Det jag inte såg var att han tog upp ett brännboll trä ur portföljen. Precis när jag vände mig om slog han till mig i huvudet och sedan minns jag inte något mer” sa Siw och suckade. ”När jag vaknade var ingenting kvar”. Kommissarien kom och tänka på mannen han stoppat en bit bort från affären. ”Kan du beskriva denna man för mig” sa kommissarien och tog upp sitt anteckningsblock. ”Jo, jag tror han hade svart hår. Ganska långt också. Och en väldigt rolig mustasch hade han visst också.” sa Siw och fnissade till. Saken var klar. Det var mannen i bilen som hade rånat guldaffären. Men varför?

Så där nästa två kapitel kommer troligtvis imorgon. SEE YA //JUlli