KAPITEL TRE

Efter att kommissarien hjälpt Siw att städa upp lite bjöd han henne på lunch. De satt på café Rönnbäret och åt mackor med skinka, ost, salami och grönsaker. De pratade om massor av saker och skrattade. Men just när de hade som mest kul ringde kommissariens mobil. ”Ursäkta mig” sa kommissarien och tog upp mobilen. ”Kommissarie Herman Brant” sa Kommissarien. Siw lyssnade nyfiket till samtalet, men lyckades bara få höra några Ja och Jaha. ”Visst, jag kommer” sa han till sist och la på. ”Jag är ledsen Siw, men jag måste tyvärr gå” sa Kommissarien. ”Vi hörs” sa Siw. De skakade hand och gick åt varsitt håll. När Kommissarien kom till polisstationen var det fullt av andra poliser där. Kommissarien blev förvånad. Det jobbade vanligt vis bara fem poliser på den här polisstationen. Han gick runt och hälsade på alla och kom till sist fram till sin kollega den kvinnliga Kommissarien Rosemarie Ello. ”Vad är det som händer här?” frågade han. ”Du ringde mig och sa kom fort hit. Och vad möts jag av. Ett 20-tal poliser” sa han och såg på Rosemarie. ”Jo, skurken som rånade Siw Lovssons guldaffär har visst rånat butiker över hela landet!” sa Rosemarie. ”Det ända spår man hittat varje gången är en mycket sliten väska. Ibland tar polisen med den till polisstationen, ibland inte. Ändå är den försvunnen nästa dag” sa Rosemarie och suckade. Just när de hade sagt det kom en lång man med rött hår och glasögon fram till dem. ”Hej! Jag heter Derek Savann. Trevligt att råkas” sa han och sträckte fram handen. Rosemarie tog i mot den och skakade den försiktigt. Kommissarien lät bli. ”Jag kommer från polisen i Helleboda. Vi har haft mycket problem med rånare och tjuvar där” sa han. Kommissarien tittade på Rosemarie, som tittade tillbaka. De orkade inte med denna ”Derek Savann”. ”Det var väldigt trevligt att träffa dig, men nu måste vi in på kontoret” sa Kommissarien och han och Rosemarie skyndade iväg.

KAPITEL FYRA

Efter en lång jobbig kväll kom Kommissarien, utmattad efter allt han gjort, hem. Han suckade och gick in till sitt arbetsrum. Inte för en klockan halv två somnade Kommissarien i sin säng, med kläder på. På morgonen vaknade Kommissarien av sin katt Lolita, som slickade honom i ansiktet. Han såg på klockan. ”Herregud” tänkte han. ”Nästan halv elva” Han skyndade sig ut till badrummet, tog en snabb dusch och satte på sig sin morgonrock. Efter det ringde han till polisstationen och bad om att få eftermiddagspasset istället. Precis när han lagt på luren damp en liten lapp ner på den lilla hallmattan han hade. Kommissarien blev förvånad. Han brukade aldrig få post. Och om han fick något var det bara från hans gamla mamma som bodde i Norge. Han tog upp lappen och läste den:

Om du berättar det ända lilla knyst om mig för polisen kommer det att bli riktigt synd om dig och din kollega. PS. Jag lovar det.

Brevet var under tecknat M W. Han undrade vem det kunde vara. Även om han inte riktigt kunde läsa skrivstil förstod han brevet. Han blev inte rädd. Nej, snarare nyfiken. Men eftersom det stod kollega var han nästan tvungen att ringa Rosemarie för säkerhets skull. Rosemarie svarade som vanligt, men lät lite uppskrämd. ”Hej Rosmarie” sa Kommissarien. ”Jag undrar: Har du också fått ett hotbrev, undertecknat M W?” ”Ja, faktiskt så har jag det.” sa Rosemarie. ”Jag tänkte precis ringa dig!”  ”Vad ska vi göra?” frågade Rosemarie Kommissarien. ”Ja du det vet jag faktiskt inte” sa Kommissarien och suckade. Rosemarie tänkte också ta eftermiddags- passet så då kunde de diskutera vidare. De sa Hej Då och Kommissarien la på. Vem kunde den mystiska mannen som skickat brevet vara? Han hade sina misstankar, men var inte alls säker.

När eftermiddagen kom tog Kommissarien sin hatt och rock och lämnade hemmet. Det hade redan börjat skymma lite men det var ju slutet av oktober så det var inte så konstigt. Han gick och visslade för sig själv. Ibland var det skönt att jobba på eftermiddagen istället för förmiddagen. När han kom till polis- stationen var Rosemarie redan där. Hon satt och knappade in lite saker på sin dator. Hon såg glad och lättad ut när hon såg Kommissarien kom. ”Åh, äntligen” ropade Rosemarie och log. ”Kom in till mitt kontor så kan vi prata lite” sa Rosemarie. Kommissarien följde med henne in och hon stängde dörren. ”Vad ska vi göra” frågade hon Kommissarien och såg olycklig ut. Kommissarien suckade. Men så kom han och tänka på det han tänkt tidigare på dagen. ”Det kanske är mannen som rånade Siw Lovssons guldbutik” sa Kommissarien tankfull. ”Det är bara du som vet hur han ser ut” ”Har du inte berättat för någon annan polis än mig?” frågade Rosemarie förvånat. ”Nej, jag har faktiskt inte hunnigt” sa Kommissarien och fnissade lite. ”Och nu när vi fått hotbrevet kan jag inte säga det till någon” Rosemarie fortsatte att skriva på sin dator. ”Men vi måste berätta för polisen” sa Rosemarie. ”Nej, vi väntar med det” sa Kommissarien. Just när han sagt det knackade det på dörren. ”Kom in” sa Rosemarie. Dörren öppnades och Polischefen kom in. ”Jo, det var en sak jag måste säga” sa han. ”Det är så att det har varit ett till rån” Kommissarien och Rosemarie tittade på varandra. ”Ja, jag undrar om ni kunde ta hand om fallet?” frågade Polischefen. ”Javisst” sa Rosemarie. ”Det är stora köpcentret. Smyckeaffären Delfinen” sa Polischefen. ”Vi går på en gång” sa Rosemarie och drog med sig Kommissarien ut på gatan. ”Jag sa inte att jag ville ha fallet” sa Kommissarien surt. ”Äsch, sluta vara sur du gillar ju fall” sa Rosemarie. De började gå ner mot köpcentret och snart var inte Kommissa- rien sur längre.

//Julli